Insulinkompendiet

INSULINRESISTENS

MARIANNE HAUG LUNDE
Medicinska avdelningen, Lilly Diabetes Norge
Insulinresistens kan definieras som minskad biologisk respons på en given koncentration av insulin. Därmed minskar det insulinstimulerade perifera upptaget av glukos i muskler och fettväv hos en individ med insulinresistens, och den endogena glukosproduktionen i levern kommer att öka.
Insulinresistens är ett tidigt tecken på förändringar i glukosmetabolismen och uppträder ofta flera år innan diagnos av diabetes (1). Både arv och miljö spelar in i utvecklingen av insulinresistens. Det är väl känt att insulinresistens hänger samman med central fetma och andra komponenter av det metaboliska syndromet. Men orsakssamband mellan insulinresistens, fetma och faktorer i kosten är komplexa och delvis kontroversiella.
Ökad fysisk aktivitet och viktreduktion ökar cellernas känslighet för insulin. Även ändringar i kostens sammansättning kan påverka utvecklingen av insulinresistens. Oavsett orsak är insulinresistens sammankopplat med dyslipidemi, hyperinsulinemi och hyperglykemi (2).

BETACELLSKOMPENSATION

I takt med att kroppens celler blir mer resistenta för insulin kommer betacellerna i bukspottkörteln att svara med en ökad insulinsekretion. Så länge betacellerna klarar av att öka sin insulinproduktion kan normoglykemi upprätthållas, även vid svår insulinresistens. Först när betacellsfunktionen börjar svikta, vilket sker progressivt vid typ 2-diabetes, ses hyperglykemi (3). Höga plasmaglukosnivåer efter intag av en kolhydratrik måltid är det första tecknet på att glukosbalansen är störd. Med tiden kommer även fasteglukos att stiga.

PUBERTET OCH GRAVIDITET

Insulinresistens utvecklas även naturligt under puberteten, förmodligen för att prioritera energi till hjärnans utveckling. Även under graviditet ser man utveckling av insulinresistens för att reservera energi till fostret framför moderns egna celler. Kombinerat med ett alltför högt kaloriintag och/eller bristande förmåga till betacellskompensation kan resultatet bli graviditetsdiabetes, med ökad risk för komplikationer, samt risk för att få typ 2-diabetes senare i livet, både för mor och barn.

ANTIOXIDATIVT FÖRSVAR?

I motsats till typ 1-diabetes där cellerna är insulinkänsliga men svälter på grund av insulinbrist, får cellerna vid typ 2-diabetes ofta ett energiöverskott. I ett sådant perspektiv är insulinresistens en försvarsmekanism mot kaloriförgiftning (oxidativ stress, gluko-/lipotoxicitet) (4). Problemet är att näringsämnena då ansamlas systemiskt, eller lagras ektopiskt, t.ex. som visceral fetma. Visceralt inflammerad fettvävnad hör samman med ytterligare insulinresistens, vilket utsätter betacellerna för en ännu större belastning. Insulinresistens och sviktande betacellsfunktion bildar därmed en ond cirkel så länge kaloritillgången upprätthålls, och resultatet blir en gradvis försämring av det metabola tillståndet. Insulinresistens och hyperinsulinemi förknippas inte bara med utveckling av typ 2-diabetes, utan även med hypertoni, njursjukdom och kardiovaskulär sjukdom.

LIVSSTILSFÖRÄNDRINGAR

Det är visat att insulinkänslighet och perifert glukosupptag kan förbättras av fysisk aktivitet. Under träning ökar musklernas förbrukning av glukos och insulinoberoende glukosupptag och detta kvarstår även efter avslutad träning. (6,7). Det är visat att en lättare träning kan sänka glukosnivåerna i 2-48 timmar efter avslutad aktivitet och förbättra insulinkänsligheten i upp till 72 timmar (8,9).
Även kalorirestriktion kan förbättra cellernas insulinkänslighet. I en studie som inkluderade överviktiga individer med typ 2-diabetes sågs normaliserat fastande plasmaglukos efter endast en vecka med kalorirestriktion (600 kcal/dag). Under studiens gång (8 veckor) sågs en betydlig förbättring av betacellsfunktion, hepatisk insulinkänslighet, fettinnehåll i lever och bukspottkörtel samt HbA1c (från 57 till 42 mmol/mol), alltså en reversering av det typ 2-diabetiska tillståndet, i alla fall biokemiskt (10).
I större randomiserade studier har man visat att progression från IGT till typ 2-diabetes kan reduceras med livsstilsförändringar med upptill 60 % (11,12). Med tanke på att insulinresistens uppkommer så tidigt i sjukdomsförloppet för typ 2-diabetes bör livsstilsförändringar vara centrala både när det gäller att förebygga och behandla sjukdomen.
insulinkompendiet-figur 5

REFERENSER:

1. DeFronzo RA. Lilly Lecture: The triumvirate: beta-cell, muscle, liver: a collusion responsible for NIDDM. Diabetes 1988; 37:667-687
2. Guyton AC, Hall JE. Textbook of Medicinal Physiology. Twelfth edition ed. 2011.
3. Kahn SE et al. Pathophysiology and treatment of type 2-diabetes: perspectives on the past, present, and future. Lancet. 2013 S0140- 6736(13)62154-6
4. Hoehn KL et al. Insulin resistance is a cellular antioxidant defense mechanism. Proc Natl Acad Sci U S A. 2009 106:17787-92
5. Methi T, Thorsby PM, Nye hypoteser om patogenesen til type 2-diabetes er blitt fremlagt de siste årene, hvor man ser på insulinresistens som en fysiologisk beskyttelsesmekanisme mot metabolsk stress, særlig for hjertet. Tidsskr Nor Legeforening 2016; 136:1015-7
6. Sigal RJ, Kenny GP, Wasserman DH, Castaneda-Sceppa C. Physical activity/exercise and type 2 diabetes. Diabetes Care 2004 Oct;27(10):2518-39.
7. Sigal RJ, Kenny GP, Wasserman DH, Castaneda-Sceppa C, White RD. Physical activity/exercise and type 2 diabetes: a consensus statement from the American Diabetes Association. Diabetes Care 2006 Jun;29(6):1433-8. 56
8. Hawley JA, Lessard SJ. Exercise training-induced improvements in insulin action. Acta Physiol (Oxf ) 2008 Jan;192(1):127-35.
9. Andersen E, Hostmark AT. Effect of a single bout of resistance exercise on postprandial glucose and insulin response the next day in healthy, strength-trained men. J Strength Cond Res 2007 May;21(2):487-91.
10. Lim EL et al. Reversal of type 2-diabetes: normalisation of beta cell function in association with decreased pancreas and liver triacylglycerol. Diabetologia. 2011 54:2506-14
11. Tuomilehto J et al. Prevention of type 2-diabetes mellitus by changes in lifestyle among subjects with impaired glucose tolerance. N Engl J Med. 2001 344:1343-50.
12.The Diabetes Prevention Program Research Group. Reduction in the incidence of type 2 diabetes with lifestyle intervention or metformin. N Engl J Med 2002; 346: 393–403
PP-LD-SE-0151
Top