Insulinkompendiet

OM INSULIN

KÅRE I. BIRKELAND
Insitutionen för klinisk medicin, Universitetet i Oslo
Insulin är ett proteinhormon som produceras i betacellerna i bukspottkörtelns langerhanska cellöar (figur 1). Dessa celler utsöndrar insulin kontinuerligt under hela dygnet, men utsöndringshastigheten varierar med kroppens behov. Om vi mäter insulinnivån i blodet hos friska personer, ser vi att nivån stiger snabbt och kraftigt i samband med måltid, men att det även finns insulin i blodet mellan måltiderna och under hela natten. Figur 2 visar insulinnivån i serum under hela dygnet hos två friska personer.

VAD GÖR INSULIN?

Insulin verkar på flera sätt i kroppen. Det verkar genom att binda till receptorer på cellens yta och därmed startar en serie reaktioner i cellerna. Först och främst reglerar insulin glukosomsättningen och håller glukosnivåerna på en normal nivå inom snäva gränser. Detta sker genom att insulin reducerar leverns glukosproduktion från glukoneogenesen och glykogenolysen och ökar glukosupptaget i muskel- och fettceller (figur 3). Glukostransporten in i cellerna ökar när insulin binds till sin receptor eftersom det leder till en förflyttning av glukostransportmolekyler från cytoplasma till cellmembranen, så att glukos som är vattenlösligt kan passera de fettlösliga cellmembranen (figur 4). Men insulin verkar inte bara på glukosmetabolism, det är också viktigt vid fettmetabolism och omsättningen av aminosyror. Insulin reglerar bland annat funktionen av hormonkänsligt lipas och insulinökningen efter en måltid leder till en kraftig sänkning av plasmanivån av fria fettsyror. Insulin har även mer långsiktiga effekter på genreglering och celltillväxt.

HUR SKER INSULINSEKRETIONEN NORMALT?

Insulin syntetiseras i betacellen och lagras i vesiklar i cytoplasman. Vesiklarna förflyttar sig till ytmembranet, smälter samman med detta och avger insulin ut i det extracellulära utrymmet. Därifrån diffunderar insulinmolekylerna vidare in i närmaste kapillär och transporteras med blodet via vena porta till levern. Levern är ett viktigt målorgan för insulin och omkring 60 % av allt producerat insulin tas upp här – endast 40 % kommer ut igen via vena hepatica och transporteras vidare ut i det systemiska kretsloppet till alla kroppens celler och vävnader.

HUR STYRS INSULINUTSÖNDRINGEN FRÅN BETACELLERNA?

I samband med måltid stimuleras insulinsekretionen kraftigt och insulinnivån i blodet mångdubblas inom några minuter (figur 2). En rad olika faktorer ansvarar för ökningen i insulinsekretionen vid måltid: nervimpulser, hormoner, aminosyror och glukos. Den viktigaste enskilda faktorn är förmodligen glukos, men även andra faktorer kan påverka glukosens förmåga att frisätta insulin: Exempelvis ser hormoner från mag-tarmkanalen till att insulinfrisättningen blir kraftigare om en viss mängd glukos kommer in i kroppen via tarmen jämfört med om vi sprutar in glukos intravenöst. De viktigaste av dessa hormoner är GLP-1 (glukagonliknande peptid-1), GIP (glucose-dependent insulinotropic peptide), sekretin, gastrin och kolecytokinin.

VAD SKER NÄR DIABETES UPPSTÅR?

När insulinnivån i blodet är otillräcklig i förhållande till behovet leder det till att glukosnivån blir för hög. Fasteglukos ökar till följd av leverns överproduktion av glukos. Även plasmaglukos efter måltid blir högt eftersom levern fortsätter att producera glukos och för att glukosupptaget i muskulatur och fettvävnad sker alltför långsamt. Normalt ska levern stänga av sin glukosproduktion vid måltid, men när insulinökningen inte kommer som den ska, sker inte detta. Redan innan en person utvecklar typ 2-diabetes kan vi se att den första fasen av insulinsekretionen saknas. Vid nedsatt glukostolerans händer följande: Den tidiga insulinfrisättningen uteblir och glukosnivåerna stiger kraftigt efter måltid eller en glukosbelastning. Sedan kommer en kraftig (men långsam) insulinökning, som brukar vara kraftigare än normalt, för att få glukosnivån att gå tillbaka till (nästan) normalnivå.
PP-LD-SE-0150
Top